Öh, nu fattar jag ingenting. Igår var jag på toppenhumör nästan hela dagen, men sen vänder det och jag hamnar i skiten igen. Kan inte kroppen bara bestämma sig för en sak och hålla sig till det? Idag mår jag rätt bra, men jag känner hur det kommer krypandes tillbaka. Men jag tänker fan inte ge upp nu, jag börjar komma in i allt igen och vill hålla mig kvar där i alla fall resten av den här veckan.. Punkt slut!

Det ska tydligen bli ett stort möte med diverse "viktiga" personer om mig. Jag tänker dock inte följa med på det. Det blir bara för mycket. Om jag knappt kan prata om det här hemma, hur ska jag då kunna förklara det för några som jag egentligen inte ens vill tillbringa tid med? Nej, det får dom klara utan mig. Det låter ju helt fel, eftersom att det är mig allting handlar om. Men mina kära päron vet hur allt ligger till, och jag hoppas att dom har sunt förnuft och inte går med på vad som helst.

Tack för kommentarerna, förresten. Visserligen var det inte otroligt många, men jag blir glad ändå. Det hjälper faktiskt att veta hur vissa har haft det eller har det, då kan man få mer perspektiv (?) på allt.

Då börjas det igen. Jag brukar inte känna panik förrän på söndag kväll, men idag kom det tidigare än vanligt. Alla säger att "nu är det bara en vecka kvar innan lovet, vad skönt!". Men jag kan inte känna så, allt jag känner är hur lite jag kommer njuta av att faktiskt få vara hemma. Jag tycker inte att jag är värd en veckas lov och hur blir det på söndagen innan skolan börjar sen igen? Då har jag varit ledig en hel vecka, inte bara två dagar. Usch, jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill bara ha hela jävla skitgrundskolan avklarad. Palla lov och helger, få alla dagar att gå istället!

Morgonen denna fredag var rena helvetet. Jag mådde som jag brukar göra nu för tiden, det vill säga skitdåligt, redan när jag vaknade. På senaste tiden har jag märkt att det inte bara är jag som mår dåligt, utan att resten av min lilla familj också gör det. Visst, det var ingen överraskning. Men ska jag hoppa glädjeskutt över att jag får andra nerdragna i min skit? Nej, jag får bara ännu en dos med dåligt samvete. Jag har en del sånt på lager nu om någon vill ha lite? Det var fler än jag trodde som läser den här bloggen, även fast jag inte ens har skrivit i en vecka än.

Det finns många lösningar på mina problem. Men det är inte alla jag är positiv till att prova, inte ens hälften faktiskt. Ja, jag vill lösa det här och må som jag gjorde för några år sedan. Jag kan inte komma på vad som egentligen har hänt sen dess som har fått mig på fel väg, men något måste det ju vara? På den senaste tiden har jag somnat med gråten i halsen, varit rädd för att vakna. Jag är rädd för att gå och lägga mig och möta morgondagen, för att vakna och leva morgondagen, rädd för att något ska gå snett och jag sjunker ännu längre ner.. Om det är möjligt.

Jag kommer ihåg tiden precis innan sommarlovet det här året, då kände jag att jag äntligen började må bra igen och hade något att se fram emot. Men sommaren segade sig fram, ytterst lite hände som jag inte gjort andra somrar och helt plötsligt hade skolan börjat igen. Och nu var det inte bara en ny årskurs. Nu var det nian, slutbetygen, val inför gymnasium och en massa planer på klassresor och liknande. Jag har pratat en del med speciellt mamma om klassen. Trivs jag med min omgivning? Trivs jag med mina kompisar? Trivs jag att vara en del av 9a? Nej, ärligt talat vet jag inte om jag gör det till hundra procent. Och det är en besvikelse, till största delen för mig. Jag vet knappt vem jag är eller vem jag vill vara.

Att börja med hemundervisning är ett väldigt stort och "allvarligt" steg, men det kanske är den enda lösningen för att jag ska må riktigt bra? Jag vet inte om jag har ett riktigt skäl till det, men att tänka nu hur det kanske blir ger mig lite hopp. Att få lära sig allt man behöver, fast slippa med den jobbiga omgivningen och liknande. Jag kommer kanske få ett mindre socialt liv, fast å andra sidan.. Vem säger att jag kommer sluta träffa mina kompisar? Om dom väljer att inte vilja umgås med mig för att jag slutar i den riktiga skolan vill inte jag umgås med dom så då är ju det löst. Men om ingen vill umgås med mig på grund av det då? Ska jag stå fast vid mitt beslut då, och bli alldeles ensam? Men jag ska inte tänka så långt fram, jag klarar inte det.

På söndag är det tänkt att jag ska hämta New Body-kläder hos en kille i klassen. Vi ska sälja det för att få pengar till klassresan. Men seriöst så tror jag inte att jag pallar det, men hur svårt kan det vara? Jo, det är rätt så mycket svårare att genomföra planerna än att säga att man ska genomföra dom. Allt lär ju gå åt skogen.

Det känns som om jag faller ihop mer och mer för varje dag. Allt är verkligen åt helvete och jag orkar inte ordna upp allting. Tillslut kommer jag ge upp och skita i precis allt.

Idag har det varit en typisk "jag vill bara dö"-dag. Två prov och en redovisning, två av tre gick bra. Det var därför jag pallrade mig till skolan och när det var klart pallrade jag mig hem igen.

Igår kväll pratade jag en hel del med mamma. Det finns kanske en möjlighet för hemundervisning, jag vet ju vad som menas med det men vet inte hur det fungerar nu för tiden. Men jag tror att jag skulle må mycket bättre av det, visserligen har det en del nackdelar. Men fler fördelar, och det är dom jag går efter just nu. Jag orkar inte ha det så här länge till.

/E.

Kanske skulle ta och skriva ett lite "vanligare" inlägg idag?

Igår kväll mådde jag rätt dåligt, blev hemma idag. I torsdags var jag hos tandläkaren och tog bort tandsten och sen dess har jag haft jätteont i munnen. Inte nog med att jag är öm i hela munnen så har jag fått ett antal blåsor nu också, ganska äckligt. Så jag har inte kunnat äta ordentligt på ett tag och har varit skittrött. Men imorgon måste jag pallra mig tillbaka till skolan i alla fall, jag har två prov och en redovisning på schemat. Massor med skoj..

Annars idag så har jag haft lite spa för mig själv, så nu känner jag mig otroligt fräsch :)

Det är ju aldrig fel? Om en stund ska jag fixa naglarna och plugga lite.

Ciao!

Vissa dagar är bättre än andra, men på något sätt lyckas jag alltid sabba dom. Det kanske inte är jag, det kanske är min omgivning? Det orkar jag inte ens ta reda på, allt går i alla fall åt skogen förr eller senare.

Varför ska man resa sig upp igen när man bara faller om och om igen?

Jag ska vara helt ärlig om en sak. Det finns en person här på jorden som bara behöver fånga min uppmärksamhet för att få mig att må lite bättre. Att känna hopp igen, en gnutta lycka och ork till att fortsätta. Men jag lyckades sabba det också och förlorade den här fantastiska människan. Jag vet att det inte bara var mitt fel, men det känns ändå förjävligt. Jag känner fortfarande dig, och vi kan prata utan att tjafsa. Vilket är skönt, för om jag verkligen skulle förlora dig helt och hållet, liksom tappa bort dig.. Då skulle jag falla ihop totalt. Vill inte ens tänka tanken. Jag har inte träffat dig på väldigt länge nu men du betyder fortfarande lika mycket. Du är så himla underbar. Men det är bara att gilla läget, right? Allt håller inte föralltid.

Förut kunde jag tänka framåt i tiden, och se fram emot saker. Men nu får jag ta en dag i taget, ett problem i taget. När en sak är avklarad kommer nästa. Det är mitt liv just nu, leva i nuet så gott som det går. Den här dagen, tisdagen den fjortonde oktober, har varit rätt hemsk. Inte nog med själva platsen, omgivningen, alla personer jag vill slippa så är det längsta dagen också. Den jobbigaste under hela veckan. Jag är trött redan när jag vaknar, otroligt lite ork. Men jag klarar av det, med nöd och näppe.

Hur mycket mer ska jag palla? Jag vill kunna känna glädje. Nu låter jag väldigt ynklig och deppig, kanske överdriver. Men allt är rent ut sagt skit just nu.

Ska man behöva göra vissa såkallade tester för att folk ska prata med en och lyssna på vad man säger? Ska man behöva gå igenom en grej för att få uppmärksamhet? Man ska kunna vara sig själv, våga vara annorlunda. Men det är inte så lätt, snarare tvärtom. Sjukt svårt. Tillslut när allt man gjort bara har varit förgäves sjunker man. Som att gå i vanlig sand och helt plötsligt råka ta en snedsteg och hamna i kvicksanden. Vissa sårar mer än dom tror, ni skulle bara se vilka känslor ni skapar. Nu pratar jag inte bara om mig, definitivt inte. Jag är så otroligt trött på er..

Nästan varenda dag, minst 6 timmar ska man stå ut med allt. Alla är inte superstarka och klarar alla "tester", och ja.. Vi hamnar i kvicksanden. Gilla läget igen eller? Nej, skulle inte tro det.

Godnatt.

Nej, allt är inte som det ska i mitt liv. Vissa dagar mår jag otroligt bra och andra dagar är det tvärtemot. Det kan vara så att jag lider av någon slags depression eller ångest, men inget är solklart än. Enligt mig själv började allting i sexan, det var då jag blev mer och mer deprimerad eller dämpad. Min frånvaro i skolan är väldigt hög, fast det varierar ju. Men den totala summan är inte att skryta med. Det kommer vara en rätt anonym blogg tills vidare för jag vill inte komma ut med något i förskott. Men jag ska berätta om det mesta så gott det går.

Jag bloggar inte för att tycka synd om mig själv och få andra att börja prata med mig på grund av hur jag mår, för att vara snälla. Utan jag vill bara dela med mig av det som händer inom mig, om man kan säga så, och sen få ut det som jag sitter och grubblar över på något lättare sätt än att prata. Skriva är inte lika krävande på något vis, man får andra att fatta utan att själv prata om det med munnen. Ganska svårt att förklara men så är det.

I alla fall, sen sexan har allt blivit värre. Tonåren är en period då man går igenom en hel del enligt vissa, och så kanske det är. Men jag tror inte att det är så här mycket man normalt går igenom som jag gör. Det jag känner går egentligen inte att förklara på något bra sätt. Ena dagen känns allt bra och livet är problemfritt, andra dagen känns allt otroligt jobbigt och jag vill bara dö. Det är speciellt på kvällar som denna, söndag kvällar, som känslorna tar över kroppen. Jag ligger och börjar tänka, övertalar mig själv att jag är sjuk och blir hemma dagen därpå och även dagen därefter. För att tröskeln har blivit alldeles för stor att ta sig över. Då menar jag tröskeln jag måste ta mig över för att komma till skolan. Om jag kommer iväg på måndagen direkt utan problem blir allt mycket lättare i längden, men det är väldigt sällan det är så lätt.

Jag har varit hos kuratorn två gånger, men det har inte blivit direkt bättre utav det. Jag vill inte prata om allt som händer inne i mig, det känns så själviskt och rädslan för att alla andra ska få reda på det är otroligt stor. Tänk om alla visste vad jag tänker och känner dagligen? Min första tanke är att jag kommer bli kallad psyko resten av grundskolan. Det är inget jag vill. Men det är inte bara därför jag håller inne med allt. Jag vill inte förstora upp något och göra det värre, men samtidigt kan det bli bättre. Men jag är för ynklig för att våga chansa.

Här är ett typiskt exempel som händer mig för ofta:

Det är fredag och alla är glada över att helgen har kommit och man får festa och bara ta det lugnt. Själv har jag varit hemma i stort sett hela veckan och haft helg varje dag. Jag har missat en hel del, inte bara själva skolan utan en massa som mina "kompisar" har gjort tillsammans. Dom är glada och har stora planer för kvällen, men eftersom att dom tror att jag är sjuk (för att jag har varit hemma från skolan) frågar dom inte mig. Jag kanske var sjuk, men inte sjuk på det sättet dom tror. Dom har i alla fall en toppenkväll och jag har missat ännu en grej. Det gör allt bara värre. Jag känner mig nästan mobbad, otroligt ensam och yngklig. Hela den riktiga helgen blir förstörd och på söndag kväll börjar allting om.

Jag har inte berättat det här för någon mer än mina föräldrar, dom märker ju att jag inte mår bra. Det är lite därför jag har bloggen en aning anonym också. Men det var allt för ikväll. Nu tror jag att jag ska se en film och sen sova och imorrn ska jag till skolan.. Förhoppningsvis.