Vissa dagar är bättre än andra, men på något sätt lyckas jag alltid sabba dom. Det kanske inte är jag, det kanske är min omgivning? Det orkar jag inte ens ta reda på, allt går i alla fall åt skogen förr eller senare.

Varför ska man resa sig upp igen när man bara faller om och om igen?

Jag ska vara helt ärlig om en sak. Det finns en person här på jorden som bara behöver fånga min uppmärksamhet för att få mig att må lite bättre. Att känna hopp igen, en gnutta lycka och ork till att fortsätta. Men jag lyckades sabba det också och förlorade den här fantastiska människan. Jag vet att det inte bara var mitt fel, men det känns ändå förjävligt. Jag känner fortfarande dig, och vi kan prata utan att tjafsa. Vilket är skönt, för om jag verkligen skulle förlora dig helt och hållet, liksom tappa bort dig.. Då skulle jag falla ihop totalt. Vill inte ens tänka tanken. Jag har inte träffat dig på väldigt länge nu men du betyder fortfarande lika mycket. Du är så himla underbar. Men det är bara att gilla läget, right? Allt håller inte föralltid.

Förut kunde jag tänka framåt i tiden, och se fram emot saker. Men nu får jag ta en dag i taget, ett problem i taget. När en sak är avklarad kommer nästa. Det är mitt liv just nu, leva i nuet så gott som det går. Den här dagen, tisdagen den fjortonde oktober, har varit rätt hemsk. Inte nog med själva platsen, omgivningen, alla personer jag vill slippa så är det längsta dagen också. Den jobbigaste under hela veckan. Jag är trött redan när jag vaknar, otroligt lite ork. Men jag klarar av det, med nöd och näppe.

Hur mycket mer ska jag palla? Jag vill kunna känna glädje. Nu låter jag väldigt ynklig och deppig, kanske överdriver. Men allt är rent ut sagt skit just nu.

Ska man behöva göra vissa såkallade tester för att folk ska prata med en och lyssna på vad man säger? Ska man behöva gå igenom en grej för att få uppmärksamhet? Man ska kunna vara sig själv, våga vara annorlunda. Men det är inte så lätt, snarare tvärtom. Sjukt svårt. Tillslut när allt man gjort bara har varit förgäves sjunker man. Som att gå i vanlig sand och helt plötsligt råka ta en snedsteg och hamna i kvicksanden. Vissa sårar mer än dom tror, ni skulle bara se vilka känslor ni skapar. Nu pratar jag inte bara om mig, definitivt inte. Jag är så otroligt trött på er..

Nästan varenda dag, minst 6 timmar ska man stå ut med allt. Alla är inte superstarka och klarar alla "tester", och ja.. Vi hamnar i kvicksanden. Gilla läget igen eller? Nej, skulle inte tro det.

Godnatt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

.. På den här adressen: www.skissat.blogg.se!  

Jag gillar verkligen att blogga, hellre det än att skriva i en dagbok. Jag vet inte alls varför men sån är jag. Så jag tänkte ta ett seriöst tag i bloggandet och skaffa en på blogg.se. Jag vet att bloggagratis är bättre för att sidan är utan reklam o...

Jag vill inte. Ärligt talat så vill jag verkligen inte gå igenom nästa vecka och alla veckor efter det. Visst, ingen vill gå i skolan. Vem vill det? Men när jag säger att jag inte vill, då menar jag det verkligen. Inte bara att jag inte vill så där l...

Simple Plan - Welcome to my life En väldigt bra låt när man är på sämsta humöret. ...

Nu lider höstlovet mot sitt slut, halva veckan har redan gått. Paniken stiger. Jag vill ta vara på tiden och inte tänka på nästa vecka, men då blir det bara desto jobbigare på söndag. Det fungerar inte att skjuta upp allting, även fast jag har försök...