.. På den här adressen: www.skissat.blogg.se!

Jag gillar verkligen att blogga, hellre det än att skriva i en dagbok. Jag vet inte alls varför men sån är jag. Så jag tänkte ta ett seriöst tag i bloggandet och skaffa en på blogg.se. Jag vet att bloggagratis är bättre för att sidan är utan reklam och det är lättare att fixa designen på själva bloggen. Men det finns så många gränser, på blogg.se kan man fixa en helt egen design om man kan tillräckligt mycket. Så jag ska försöka få ihop en seriös blogg på blogg.se och fortsätta därifrån. Jag lägger upp den nya adressen här när den är klar.

För övrigt är allt verkligen skit. Men det finns inte så mycket att säga mer än det jag redan har sagt.

Jag vill inte. Ärligt talat så vill jag verkligen inte gå igenom nästa vecka och alla veckor efter det. Visst, ingen vill gå i skolan. Vem vill det? Men när jag säger att jag inte vill, då menar jag det verkligen. Inte bara att jag inte vill så där lite löst sagt, utan jag skulle kunna brotta ner någon och skrika i ansiktet att jag verkligen inte vill. Just nu vill jag bara isolera mig från alla människor, jag står inte ut. Alla tror att dom äger alla och kan bete sig hur som helst. Stanna jorden, jag vill av. Precis så känns det just nu. Tänk om man kunde se en kant på jorklotet och bara hoppa rakt ut i ingenstans? Bara försvinna härifrån...

Nu lider höstlovet mot sitt slut, halva veckan har redan gått. Paniken stiger. Jag vill ta vara på tiden och inte tänka på nästa vecka, men då blir det bara desto jobbigare på söndag. Det fungerar inte att skjuta upp allting, även fast jag har försökt flera gånger. Nu vet jag faktiskt inte vad jag ska ta mig till.. Allt rasar ihop bit efter bit, tillslut kommer jag inte kunna resa mig sakta upp igen. Jag är rädd för den dagen då jag inte orkar mer kommer.

Ja, nu är det höstlov. För mig är det inte så stor skillnad, den enda skillnaden är att jag inte missar något i skolan. Och det är väl bra. Jag vill inte ens tänka på hur jag kommer att må på söndag. Men man ska inte oroa sig i onödan.. När man ändå inte kan göra något åt saken.

Hittills har lovet varit okej, det har inte hänt så jättemycket. Jag känner på mig att det kommer utveckla sig till ett enda stort fiasko, men åter igen det där att jag inte kan göra något åt saken. Eller jo, jag kan skaffa mig lite umgänge och hitta på något. Men lusten är inte så jättestor om jag ska vara ärlig. Gud, jag känner mig så himla patetisk och deprimerande.

"Skaffa dig ett liv", hör jag i huvudet hela tiden. Vad är det som hindrar mig? Varför har jag ingen lust till någonting? Och varför blir jag sur på mig själv i slutändan när jag från början ville ha det slappt? Jag blir så förbannad. Allt man ser fram emot går åt skogen. Jag kan inte hoppas på någonting längre för det blir ändå ingenting av det. Och jag kan inte lita på folk heller, varför kan jag inte det? Jag är kanske otroligt paranoid, förmodligen. Äsch, vem bryr sig?

Jag insåg just att det är såhär det är för mig, att jag måste acceptera hur jag har det och göra det bästa av det. Istället för att försöka komma på en massa lösningar, för det kommer aldrig att funka. Det går egentligen inte att lösa på något sätt och få bort alla problem helt och börja om. Det är inte självklart än om jag lider av ångest eller depressioner, eller både och. Men det är väl troligast att jag gör det? Och det får jag väl leva med i såna fall. Jag får acceptera det och göra det bästa av all skit.

Som idag, när jag var hemma fast jag sa till mig själv att kämpa på och gå till skolan varje dag den här veckan, så stannade jag hemma. Men skulle det gå och göra på något annat sätt? Jo, jag skulle ju kunna pallra mig iväg till skolan. Men varför var jag hemma? För att jag inte orkade, mådde skit igen. Ja, det är bara och acceptera att jag mår såhär ibland och då får jag helt enkelt vara hemma. Och dom dagar jag faktiskt har humöret på topp, går jag till skolan och gör allt annat jag vill göra.

Just nu låter det som det vettigaste att göra. Och då kan man ju undra hur ofta jag kan vara hemma egentligen? Men herregud, jag mår inte bra. Nu låter det som om jag måste intala mig själv att jag kan vara hemma. Men så är det. Jag har så himla dåligt samvete för att jag är hemma så ofta, när jag faktiskt ska vara i skolan. Hemundervisning låter så himla rätt.

Är jag värd det? I början skulle jag förmodligen må sämre än vanligt, men i längden skulle det nog vara det bästa beslutet jag har fattat i hela mitt "långa" liv. Fast jag vet ju inte än. Men nu ber jag, även fast jag är allt annat än kristen, till Gud att det här får ett slut. Och från och med nu accepterar jag den här skiten, men jag vill slippa alla skuldkänslor.

Öh, nu fattar jag ingenting. Igår var jag på toppenhumör nästan hela dagen, men sen vänder det och jag hamnar i skiten igen. Kan inte kroppen bara bestämma sig för en sak och hålla sig till det? Idag mår jag rätt bra, men jag känner hur det kommer krypandes tillbaka. Men jag tänker fan inte ge upp nu, jag börjar komma in i allt igen och vill hålla mig kvar där i alla fall resten av den här veckan.. Punkt slut!

Det ska tydligen bli ett stort möte med diverse "viktiga" personer om mig. Jag tänker dock inte följa med på det. Det blir bara för mycket. Om jag knappt kan prata om det här hemma, hur ska jag då kunna förklara det för några som jag egentligen inte ens vill tillbringa tid med? Nej, det får dom klara utan mig. Det låter ju helt fel, eftersom att det är mig allting handlar om. Men mina kära päron vet hur allt ligger till, och jag hoppas att dom har sunt förnuft och inte går med på vad som helst.

Tack för kommentarerna, förresten. Visserligen var det inte otroligt många, men jag blir glad ändå. Det hjälper faktiskt att veta hur vissa har haft det eller har det, då kan man få mer perspektiv (?) på allt.

Då börjas det igen. Jag brukar inte känna panik förrän på söndag kväll, men idag kom det tidigare än vanligt. Alla säger att "nu är det bara en vecka kvar innan lovet, vad skönt!". Men jag kan inte känna så, allt jag känner är hur lite jag kommer njuta av att faktiskt få vara hemma. Jag tycker inte att jag är värd en veckas lov och hur blir det på söndagen innan skolan börjar sen igen? Då har jag varit ledig en hel vecka, inte bara två dagar. Usch, jag vill inte ens tänka tanken. Jag vill bara ha hela jävla skitgrundskolan avklarad. Palla lov och helger, få alla dagar att gå istället!